Det går inte att komma förbi Astrid Lindgren när man talar om barnkultur i Sverige, och hennes mest kända figur är utan tvekan Pippi Långstrump. Många av hennes andra figurer, som Emil i Lönneberga och Karlsson på taket är omtyckta i enskilda länder, som Tyskland och Ryssland. Förutom i Sverige, naturligtvis. Sedan finns det figurer som är för svenska för att ha slagit utomlands. Dit hör Madicken, Ronja Rövardotter m.fl. Pippi Långstrump, däremot, är populär över en stor del av världen. Böckerna om henne har översatts till 92 språk.
Det är någonting med surrealismen, och tidlösheten, i Pippi Långstrump, som gör att det är lätt att överföra henne till andra språk. 1988 gjordes exempelvis en spelfilm om henne i USA, inspelad i Fernandina Beach i norra Florida. Dessutom försökte den japanske animatören Hayao Miyazaki få Astrid Lindgrens tillstånd att göra en tecknad film om Pippi Långstrump på 80-talet. Miyazaki gick bet, men en del av de teckningar av stadsmiljöer som han gjorde under sitt besök i Sverige fick han användning för i filmen Kikis expressbud. Staden som den filmen utspelar sig i har märkliga likheter med Stockholm, Visby och San Fransisco. För de flesta svenskar är det dock Inger Nilsson, som spelade Pippi i Olle Hellboms tv-serie och filmer, som är den riktiga Pippi Långstrump.
Den kontroversiella Pippi
Det är lätt att idag glömma bort hur radikal Pippi Långstrump var när hon först gjorde entré i barnboksvärlden. Astrid Lindgrens manus refuserades av flera förlag, innan Rabén och Sjögren tackade ja. Det är inte ett beslut som förlaget har haft anledning att ångra. Många andra var dock mer avogt inställda. John Landquist kallade i Aftonbladet Pippi för en ”onaturlig” flicka, och hennes äventyr för ”osmakliga”. Med hänsyn till 40-talets uppfattningar om vad som var naturligt, framför allt när det gäller flickor, får man nog säga att brotten mot konventionerna var vad som gjorde att böckerna blev en sådan succé.